Stå på er, politiker!
Det finns ingen stake i politiken. Inte längre.
Jag minns - eller, att minnas är fel ord, men jag har HÖRT OM - den tid då husockupationer och skyddskårister var en del av den normala politiska vardagen. Det var lite romantiskt, då. ”Jag är en politiker,” sa någon och massorna reagerade med delad skräck och delad vördnad. Politikern var ju en människa med makt! Han stod för sin sak och han var inte rädd för att säga vad han tyckte och tänkte. Och idag hör jag folk säga att vi inte längre har respekt för våra politiker?
Nej. Varför skulle vi det? För det finns, som sagt var, ingen stake i politiken längre. Det är lite tragikomiskt. För all del är det ju bra att dagens politiker utrustar sig med en laptop istället för en molotovcocktail då de går på sina möten, men nog tar det bort lite av respekten man hade för yrkeskåren.
Men den huvudsakliga anledningen till att respekten för politiken flyger all världens väg är nog deras kompletta ovilja att berätta vad de står för och vad de egentligen tycker. Eller, ja, i valtider berättar de ju givetvis högt och ljudligt att de ska sänka skatterna och höja pensionerna, samtidigt som de ska arbeta för miljön och trygga förutsättningarna för företagarna. Det låter ju bra. Problemet är bara det att man inte vet vilken av de femtioelva ivriga wannabe-riksdagsmän som kämpar för de där frågorna man ska välja.
Alltså. Alla - exakt ALLA - partier säger mer eller mindre samma sak. Fred hit och rättvisa dit och arbetskraft nånstans mittemellan. Tiden då man var uttalat röd eller grön eller blå är hopplöst förbi, för idag är alla färgblinda. Botten nåddes nog när SFP - allas vår Svenska Beskyddare - mittiallt började mumla att ”tvåspråkighet, det är nog najs, det.” Inte undra på att människor söker sig till populistpartier!
Men se, inte ens DÄR kan de rakryggat säga vad de tror på. Nej, de ”är för en kontrollerad immigration och ett bevarande av den egna kulturen.” Nejmen, så bra, för jag trodde ni var rasister. Jag anser att så länge Sannfinländarna pratar svenska i tv:ns valvakor behöver vi finlandssvenskar inte vara rädda. Varför skulle de göra sig av med några potentiella väljare?
Nej. Politiken har förlorat sin pondus. Alla närmar sig mitten och alla mumlar generat då man frågar vad de egentligen vill. Attityden har blivit mer ”gotta catch ’em all” istället för vilken slogan partiet än hade tidigare. Vem vet, den kunde ju skrämma iväg just den där röstaren?
Men fortfarande finns det hopp för politiken. Jag har i alla fall inte hört talas om att seniorpartiet inrättat en ungdomsavdelning ännu.
Jag minns - eller, att minnas är fel ord, men jag har HÖRT OM - den tid då husockupationer och skyddskårister var en del av den normala politiska vardagen. Det var lite romantiskt, då. ”Jag är en politiker,” sa någon och massorna reagerade med delad skräck och delad vördnad. Politikern var ju en människa med makt! Han stod för sin sak och han var inte rädd för att säga vad han tyckte och tänkte. Och idag hör jag folk säga att vi inte längre har respekt för våra politiker?
Nej. Varför skulle vi det? För det finns, som sagt var, ingen stake i politiken längre. Det är lite tragikomiskt. För all del är det ju bra att dagens politiker utrustar sig med en laptop istället för en molotovcocktail då de går på sina möten, men nog tar det bort lite av respekten man hade för yrkeskåren.
Men den huvudsakliga anledningen till att respekten för politiken flyger all världens väg är nog deras kompletta ovilja att berätta vad de står för och vad de egentligen tycker. Eller, ja, i valtider berättar de ju givetvis högt och ljudligt att de ska sänka skatterna och höja pensionerna, samtidigt som de ska arbeta för miljön och trygga förutsättningarna för företagarna. Det låter ju bra. Problemet är bara det att man inte vet vilken av de femtioelva ivriga wannabe-riksdagsmän som kämpar för de där frågorna man ska välja.
Alltså. Alla - exakt ALLA - partier säger mer eller mindre samma sak. Fred hit och rättvisa dit och arbetskraft nånstans mittemellan. Tiden då man var uttalat röd eller grön eller blå är hopplöst förbi, för idag är alla färgblinda. Botten nåddes nog när SFP - allas vår Svenska Beskyddare - mittiallt började mumla att ”tvåspråkighet, det är nog najs, det.” Inte undra på att människor söker sig till populistpartier!
Men se, inte ens DÄR kan de rakryggat säga vad de tror på. Nej, de ”är för en kontrollerad immigration och ett bevarande av den egna kulturen.” Nejmen, så bra, för jag trodde ni var rasister. Jag anser att så länge Sannfinländarna pratar svenska i tv:ns valvakor behöver vi finlandssvenskar inte vara rädda. Varför skulle de göra sig av med några potentiella väljare?
Nej. Politiken har förlorat sin pondus. Alla närmar sig mitten och alla mumlar generat då man frågar vad de egentligen vill. Attityden har blivit mer ”gotta catch ’em all” istället för vilken slogan partiet än hade tidigare. Vem vet, den kunde ju skrämma iväg just den där röstaren?
Men fortfarande finns det hopp för politiken. Jag har i alla fall inte hört talas om att seniorpartiet inrättat en ungdomsavdelning ännu.
Kommentarer
Trackback