Vad Jag Såg Från Mitt Köksfönster

Fan. Inte igen.

Ja, herregud, är väl det enda man kan säga. Där var jag, i min lilla skåpbil, sittandes i Jakobstad. Då kände jag hur min mage försökte påkalla min uppmärksamhet, på det vis den har för vana att göra då jag är riktigt hungrig eller skitnödig. Eftersom jag tack vare min slutledningsförmåga och kroppskännedom snabbt kunde besluta mig för VAD jag var, stannade jag bilen och gjorde mig beredd att, som de säger, inta föda.

DET VAR DÅ JAG MÄRKTE ARVSSYNDENS BEFLÄCKELSE!!!!1

Jag parkerade, i brist på annat, på en plats där man enligt all lag och god sed borde uppvisa vilken tid man anlände till platsen, då statsmännen enligt alla vederbörliga statistikregler bör ha ögonen på oss HELATIDEN! Jag gjorde mig således beredd att meddelst parkeringsbrickan ange vilken tid jag behagade placera mitt, i det här fallet, överstora bilarschle på gatan. Det var ungefär då jag märkte att denna bil inte behagade uppbära ett exemplar av Statens Blå Satan (parkeringsbrickorna, inte polisen). Vad göra? Skulle jag skita i det hela och chansa på att ingen kom och gav mig böter? Eller skulle jag leta upp en annan parkeringsplats, om en sådan funnes, där det vore fullkomligt gratis att parkera sålänge man ville? Nej, sådär semilaglydig som bara jag kan vara bestämde jag mig för att ta ett papper (ETT papper, alltså, inte TIDNINGEN Papper), anteckna parkeringstiden och lägga detta i fönstret. Lite lättare till sinnes gick jag för att vräka i mig min dagliga ranson fett & KorvGörans Kebab (smygreklam.)

Efter maten fick jag dock en känsla av att jag vid återvändandet till bilen skulle märka att jag hade böter på rutan. Likt ett omen från ovan visade det sig att jag, överraskning överraskning, också hade en sådan. Nu frågar jag mig:

1.) Vari ligger min synd? Jag medger, jag följde inte reglerna till 100 %, men då jag inte hade någon parkeringsbricka är det lite svårt att uppvisa en sådan. Jag var dessutom ytterst mycket i tid - jag hade utnyttjat parkeringens gästfrihet i hela en kvart timme, och totala tiden man fick stå parkerad där var två timmar.

2.) Var jag lite för otydlig? Jag menar, i ärlighetens namn skrev jag ju bara fyra siffror som påminner obehagligt mycket om ett klockslag på ett stort, blankt papper och lade detta väl synligt i fönstret. Kanske detta är för svårtolkat för parkeringsvakterna? Jag menar, de kanske inte är vana vid att läsa digitaltal? Kanske det hade räddat mig ifall jag skrivit att jag "ANLÄNDE den och den tiden?" Är det också för otydligt? Kanske jag borde skrivit i eldskrift på himlen "Anlände 13.12. Jag har ingen parkeringsbricka, slå mig inte?" Jag menar, Hur fittans mer tydligt ska det behöva vara?!

I ärlighetens namn är min arbetsgivare, tidningen Papper, så generösa att de faktiskt betalar min böter. Hat's off. Det är inte många som faktiskt skulle göra så, och denna tanke lättar upp min annars så dystra vardag.

Jag insåg idag till min fasa att jag verkligen arbetar starkt på att bli en grovt cynisk akademiker. Insikten kom ungefär samtidigt som jag irriterade häcken av mig på att butikerna har för vana att skriva exempelvis "Köttbullar, nu endast 9,99" istället för, kort och gott, 10 euro. En annan sak jag irriterade mig på var det faktum att Minimani i Vasa har två ytterdörrar som inte går att öppna. Jag menar, vad är det för nytta med det? Är det som "Hähä, här är två dörrar men de funkar inte, pilutta dig?"

Men det var inte det jag skulle tala om idag.

Internet, alltså. Detta underbara medium. Och då snarast de här häärliga bloggarna och communityna eller vad det nu än heter på ren svenska. På ett av dessa communityn ställdes frågan ifall man kan ladda upp vilka bilder som helst på internet, jag citerar, "för barnens skull?" Idag har ju nämligen var och varannan unge i, säg, sju års åler och uppåt, daglig tillgång till internet.

Nu kan man ju i och för sig vara av den radikala åsikten att sålänge barnen inte kan se ett par tissar utan att instinktivt tänka på mat bör de inte vidröra en dator eller vara uppkopplade mot nätet, men i dagens läge där bredbandsförsedda moderkakor snart är på modet är väl detta en omöjlighet. Så då måste man ju, rent tekniskt, tänka på att "hej, det finns faktiskt underåriga på nätet också" innan man laddar upp bilder av sitt håriga kön eller whatnot. Sedan är det ju i och för sig ett faktum att internet sannerligen är ett fantastiskt medium, med möjligheter att hitta allt möjligt nyttigt i informationsväg, men, tragiskt nog, så har man faktiskt möjlighet att HITTA allt möjligt i informationsväg. Således kan man inte lämna ungarna särskilt länge ensamma vid datorn innan de hittar in på

a) rasistisk propaganda
b) "den-lila-hemmaterroristen" bygg din egen bomb-sidor eller
c) sjukporrsidan som pappa surfar in på då han egentligen borde jobba.

Resultatet borde, enligt mina beräkningar, bli ett av två möjliga. Antingen rusar ungen gråtande in till föräldrarna och lovar att aldrigaldrigaldrig bli stor, eller också får vi snart en hel hoper cyniskt nedknarkade dekadens-sjuåringar. Vad värre är, vi kan inte förbjuda ungarna att vidröra datorn heller, för resultatet blir då antingen att de

a) trotsar dig och kollar datorn i alla fall, eller
b) hör av en kompis att "två konstiga tanter gör saker med en kopp" och går och ser det ändå.

Nej, det enda rätta är att sätta sig ned med barnen och, lugnt och försiktigt, förklara att internet är ganska stort och att allt där inte är glitter och lunarstorm. Sedan ska du erbjuda dig att hjälpa barnen, förklara för dom ifall de inte förstår för att på så vis, utan att de egentligen förstår detta, ha kontroll över situationen. För det är det enda sättet du kan se vad dina barn har för sig; att faktiskt se vad de har för sig.

Tack för mig.

Ack vad jag älskar skolarbete. Själva känslan av att sitta stilla på sin röv hela dagen, alltmedan man frenetiskt försöker läsa massivt akademiska satanihelvete-avhandlingar eller skriva för sitt liv, är oslagbar. I detta skede av utbildningen är det inte bara en, utan två uppsatser jag skall ha skrivna; varav den ena är skitviktig och den andra, som förvisso bara är en övning, nog är minst lika viktig den. Halledudane mig om jag inte får den gjord.

Förutom detta har jag ett antal skolarbeten på hälft. Statistikuppgifter, engelskauppgifter, kriminalpolitikupps... Åh, ursäkta mig, det är ju TRE uppsatser jag har kvar! Dumma mig!

Gotta love dis crap.

This is me... Then. Now I look like crap.

Fan. Inte igen.