Vad Jag Såg Från Mitt Köksfönster

Jahapp, nu är då radiokursen slut, och vi klarade den med den hedern. Gott så. Nästa vecka börjar den (ack så omtalade) lååånga tv-kursen, som kommer att vara såå intensiv och ta såå på våra fysiska och psykiska krafter. Vi har mer eller mindre under hela hösten och början av våren fått höra att vi kommer att hata varandra under kursens lopp - alltså, att klassen kommer att slita varandra i stycken.

Det lustiga är att så har sagts om hela utbildningen. Stress, press och irritation var vad jag väntade mig. Spänning och intriger, liksom. Vad skedde? Nada. Vi är lika bra vänner som förut.

Är det bara VI som är extraordinärt coola, eller vad är det?

Jag vet, jag vet. "Aldrig mer" och allt det där. Efter helgens eskapader, med spexproduktion och liknande, hade jag världens krabbis. Viss panik erfors på måndag eftermiddag då den inte verkade ha släppt, då ännu. Så kom tisdagen, och med den alla studerandes högtidsdag - fastlaskiainen! Innerst inne tänkte jag "aldrig mer" och höll helgen i heligt minne. Men, tji fick jag. Klockan tre stod jag i pulkka-backen och drack vin, som den borgare jag är. Long story short - Vi var ute hela natten, jag vaknade klockan 9 och borde ha varit i skolan redan. Krabbis, jaffa-dag och huvudvärk, hela köret. Aldrig mer? Nej, för nu skall tydligen klassen samlas på O'malleys ikväll för att drickaa öl med läraren. Why, God, why?!

Det synes mig som om främlingsfientligheten bara ökar här i landet. Denna åsikt grundar jag på det faktum att människor 1) pratar om hur Islam tar över Finland, 2) röstar på sannfinländarna och 3) tja, grundar Facebook-grupper som vill ”hjälpa våra somaliska vänner hem." DETTA samtidigt som de säger "Men neej, vi är inga rasister inga". Påpekar man att de nog LÅTER lite rasistiska menar de att man gör sig skyldig till Guilt of association-angrepp. Det är ju också lite roligt att människor påstår att de som grundar sådana Facebook-grupper som nämndes ovan inte kan kallas rasister, heller. För att de är "förvirrade" och "irriterade på invandringspolitiken." Men VAD skiljer då detta från de "riktiga" rasisterna? Och VAD gör en riktig rasist? Måste man gå klädd i bombar-jackor och vara rakad på skallen för att vara rasist? Shit, då har ju till och med jag varit rasist en gång i tiden, bortsett från det faktum att jag aldrig har HYST rasistiska tankar. Fan vilken underbar grej. Man är rasist om man "ser ut som en sådan", men inte om man uttalar sig främlingsfienligt. "Nej, man måste få diskutera detta utan att bli anklagad för att vara rasist." Jo, visst, självklart. Men jag ser det som så att ifall man UTTRYCKER sig rasistiskt ÄR man rasistisk. Säger man att "de där islamisterna hotar vår vikinga-kultur" eller, fuck, att man vill hjälpa sina somaliska vänner hem så nog faan är man rasist då.

...Ja, bara för en dag, alltså. Vi ska kanske göra ett reportage från Vasa fängelse. Intressant värre...

Ser man på. Jag vaknade en timme innan jag egentligen behövde. Jag har diskat, och lyssnar nu på radionyheterna. Vad händer? Blir jag gammal?

Fan. Inte igen.

*Avgående ordföranden sitter vid ett bord och ser förbittrat på budgeten. Hans styrelse sitter vid ett annat*

Styrelsen: Skynda dig nu då, så vi får börja!

Ordföranden: Ja, ja, jag kommer. Hihi, jag sa kommer!

Min mognadsnivå kan beskrivas av att jag ansåg detta vara dagens roligaste replik.

...Jag ska på jobbintervju på onsdagen.
Lyckosparka mig, någon!

*man kommer in i sitt badrum*
KLAFS

Det att äntra toaletten och stiga i en pöl med vatten väcker angstiga reflektioner från barndomen. Åtminstone för mig. För, ni vet, vid den tiden var en pöl med vätska på golvet sällan lika med vatten.

Nu är det det, ändå. Vatten, alltså. Vår... Prutt-stol... Är sönder.

Nå, vi har löst problemet med Det Läckande Mest Hemliga genom ett välplacerat plast-kar och en mängd från-och-med-nu oanvändbara handdukar. Det fungerar, men det fungerar inte för alltid.

Därför, kära far: Om du läser det här meddelandet:

Vessan ji sönder.

Jag är inget stort fan av Transformers-serien. Ni vet - jag lekte med leksaks-robotarna som barn, och såg den tecknade serien någon gång, då och då. Jag visste kort och gott vad Transformers var för något, men jag har aldrig varit en "Optimus Prime U r mah savior"-kille.

Men nog blev jag ändå glad då jag fick höra att en Transformers-film skulle göras, då någon gång år 2007. Alltid kul då filmmakarna dammar av gamla saker och gör nya av dom, tänkte jag. Det var innan kritiken kom.

Jag fick nämligen ganska snabbt höra från vissa källor att filmen sög. Lite bryderad blev jag, och beslöt att inte se fanskapet. Tills nu, det vill säga. Och inte var det en sån skitfilm som jag hade förväntat mig, inte.

Historien förflöt någorlunda bra. Skådespelarprestationerna var någorlunda imponerande. Filmandet såg sådär helt normalt ut. Actionnivån var som den hos en testosteronsprängd dop-tjur. All in all - Transformers var en helt normal blockbuster-actionfilm, med helt normala kliché-karaktärer och one-liners. Genren var en lämplig mix mellan action och humor, skulle jag vilja säga. Resultatet var ganska lyckat, sådär sammanfattningsvis.

Varför då detta gnäll?

Nej, visst. Filmen var ingen "jag ser ljuset, Jonathan"-moment. Några desto djupare insikter fick man inte, och inte vet jag om den tog upp något allvarligt samhällsproblem, föutom det att USA:s regering är dum och att man inte ska tortera robotar. Men annars? Neh. Det var ingen Schindler´s list, som en vän så passligt sa.

Och utgav sig filmen någonsin för att vara det?

Alltså, ärligt. Har vi (ja, en del av oss, i alla fall) blivit så förblindade av vår egen filmkunskaps-nivå att vi inte uppskattar filmer som INTE är gjorda av Regissörs-Picasso längre? Kan vi inte längre se en film som just vad en film är: Lite underhållning och en ganska rejäl dos action? MÅSTE varenda film vi ser TVUNGET vara just Den Där Filmen Som Är Världens Bästa, eller kan vi tillåta oss att se en film som måhända inte är världsbäst, men inte heller världs-sämst? För, ärligt: Transformers var ingen Schindler´s list, och utgav sig inte för att vara det heller. Den utgav sig för att vara en film baserad på robot-leksaker.

Vad kan vi egentligen förvänta oss annat än det den blev?

En månad, där man går omkring och oroar sig för att man inte ska få jobb då man slutar studera. Ungefär så känns Januari månad just nu. Och nu är det ju inte sådär supersnart jag slutar studera, men med tanke på den ekonomiska lågkonjunkturen och allt annat helvete känns framtiden ganska dyster.

Oh, well.

MÅNADENS GREJS-listan!
Månadens mätmått: Snöbollar-i-helvetet.

Månadens Fiilis: Ganska överlag bra. Att få vårtrötthet efter en dag i skolan var kanske inte sådär värst lyckat, men hej, jag försökte, i alla fall. Fyra snöbollar-i-helvetet av tio.
Månadens duun: Omertá II - Vendetta. Lajvet växer så det knakar i fläsket, och det ser ut att bli rätt så intensivt fram till den 25 april... Sex snöbollar-i-helvetet av tio.
Månadens outfit: Svartvit med lila prickar. Fan om jag vet vad jag brukar ha på mig?! Vem kom PÅ den här jävla kategorin, egentligen? Inte är väl min blogg någon jäkla "hel looks", som, för övrigt, är helt sakrans KUL?! EN snöboll-i-helvetet av fucking tio. 
Månadens Kulturyttring: Anna-Lena Lauréns bok "De är inte kloka, de där ryssarna." Rekommenderas skarpt. Åtta snöbollar-i-helvetet av tio.
Månadens replik:  "I have a drinking problem."
-Elias' karaktär i pjäsen "Under regnbågen," efter ett utspillt vattenglas. Fem snöbollar-i-helvetet av tio.
Månadens bästa: Kimis reaktion då han för första gången på typ ett halvt år såg andra katter. Ömsom fräsande och ömsom sniffande-i-andra-katters-bak. Klockrent. Sju snöbollar-i-helvetet av tio.
Månadens värsta: Insikten att "hej, jag kanske inte HAR typ tuusen jobbplatser som väntar på mig då jag är klar med studierna." Fyra snöbollar-i-helvetet av tio.

Totalantalet Snöbollar-I-Helvetet: 35! Om jag inte missminner mig är det exakt samma poäng som förra månadens mätning. Dessutom överlägset tråkigaste listan hittills.