Vad Jag Såg Från Mitt Köksfönster

Jag gillar den här dialogen, verkligen. True story, dessutom.

Tjej ett: Men, näää. Hon där tog den sista toppen.
Tjej två: Jaa, men se på henne! Hon har ju inga former! Den passar ju inte aalls på henne! Du ska nog se att den blir din till sist, du har ju så fina former.
Tjej ett: Hihi, jååå!

Amatörsociologen i mig upptäckte en intressant fråga, som jag började flumma över här i min halvkrapulantiska sinnesstämning. Det är så, insåg jag, att människan alltid indelat sig själv i olika fack, och att detta beteende dels gjort vardagen mycket lättare för människan, men också varit orsaken till... Ja, i princip ALLA svårigheter vi upplevt.

Vad är dessa fack, då? Eller grupperingar, eller vad man vill kalla dom? Nå, tänk bara på alla politiska/religiösa/etniska grupperingar vi klamrar oss fast vid, och tänk sedan större. Vi är och har alltid varit indelade i fack. Ah, fuck, (no pun intended) vi är ju från födseln indelade i åtminstone ett fack - antingen är vi man eller så är kvinna.

Gott så. Vi ser oss själva som en del av en enhet via detta beteende, och via detta kan vi lättare identifiera oss själva - vi finner det aningen mer hanterbart att vara "rörmokare" och identifiera oss med andra sådana än att behöva identifiera sig med det största facket (eller kanske biblioteket innehållande alla underfack) "människan". Men det är när vi börjar idealisera vårt eget fack som saker går snett. Vi är rörmokare, därför är vi bäst. Steget därifrån till nedsättande syn på människor som är av ett annat fack är inte långt. Än värre blir det när vi börjar förakta de av vårat eget fack som inte passar in i dess beskrivning - alltså, vi gillar nog alla rörmokare men ta mig satan att jag hatar de som använder fel sorts arbetskläder!

Steget från DET till fördömande och/eller diverse slutlösningar är inte särdeles långt.

Och så här har det alltid varit, och så är det än. Se bara på konflikten mellan västvärlden och arabdito. Shit, se på kommunalvalet. Vad är det om inte en (relativt mindre blodig) konflikt mellan olika fack?

Det som VERKLIGEN fascinerar mig är att människan nu i liberalismens anda mittiallt verkar predika någon form av förståelse för andra fack? Det är som "hej, strunt i att vi dödat varandra för mindre orsaker än ögonfärgsskillnader någon gång i tiden - nu är vi ju alla ändå människor och borde tycka om varandra därför." Sätt in rosor och en mindre laglig form av gräs så har vi hippierörelsen i all dess prakt. Otroligt att folk faktiskt tror att vi, efter en historia fylld av bloddåd och shait nu ska lära oss att bortse från varandras brister och bara vara snälla mot varandra, oberoende av fack?

Well, I'm a dreamer.

Igen.

Samma jäkla problem, dessutom.

*svär ramsor*

Jag blir helt förbluffad av människor, ibland. Det finns urtyper för alla, antar jag, men vissa... Wow. Duude.

Under hela min uppväxt var människorna jag hade att göras med relativt mänskliga. Jag kände ingen som gjorde NÅGOT av det som allsköns medier ropat ut att händer i vår värld. Tortyrkällare, barnvåldtagande lärarinnor, skolskjutningar och abortvideor var främmande för mig tills helt nyligen.

Och så var minsann också vissa människors reaktioner på dessa fenomen. Tänka sig.

Kan man inte få ur sig mer än "jaha" eller "vad har du för källa för det där?" under samtal rörande mänskliga tragedier borde man få sitt fucking huvud uppcheckat, enligt mig.

Hur sjutton kan man VARA så här trött? Och inte nog med det - jag har en hel massa jag måste ha gjort ännu! Artiklar till bilagan skall skrivas, en fin layout skall hittas, helst ska lägenheten städas och SEDAN kan jag börja oroa mig över ÖT-reportaget.

Men helst av allt vill jag bara gå och sova. Är SÅ avundsjuk på Anna.

Jag skall komma med en bekännelse nu. Jag är inte stolt över den här grejen, men jag måste bara komma ut ur skåpet, som det heter. Alltså: Jag är fullkomligt betagen av tantsnusk-noveller. Inte på grund av böckernas innehåll, som oftast slutar med kladd i någon form - eller, ja, inte BARA därför - utan mest på grund av storyn.

Nu kanske någon menar att en god historia har lika mycket att göra i en tantsnuskbok som i en porrfilm - den skall bara fungera som transportmedel från en vertikalhambo till en annan - men jag är faktiskt av annan åsikt. För till skillnad från porrfilmsstoryn är tantsnusk-storyn MYCKET intrikat. Det, och irriterande.

Har ni LÄST någon av de här böckerna? För att bespara er lidandet kan jag dra tantsnuskstoryn för er. Ja, tantsnuskstoryn, för det FINNS bara en, med lite varierande personer, platser, motiv och händelser. Den lyder, kort och gott:

En tjej och en kille möts. (Det ÄR bara så. Tanter vill inte ha guy-on-guy-action.) De blir hopplöst förälskade i varandra från första ögonblicket, men första gången de öppnar käften för att diskutera blir de sura på varandra. Vanligtvis över helt sjuka missförstånd, som
"hej."
"hej."
"Jaha, du sa hejdå? Men då går jag då, satan."
"Jaha, ok då."

Och det är det roliga i det här: Vilken som helst individ med något så när bra antal pluppar i empathy BORDE ju rimligtvis inse att ett missförstånd har skett, men den andra parten spelar MED. Och ännu värre - han eller hon FÖRSTÄRKER den första partens indignation genom att säga något helt korkat, som "ta ut roskisen då du far."

Ungefär där kommer första make-up-sexet. Nästa steg i historien är själva plotten. För, ni vet, det finns alltid en sådan, även om den inte är så synl... Äh, där ljög jag. Inte ens en blind kille med skygglappar för ögonen skulle missa PLOTTEN. Men det gör karaktärerna, ändå. Det är vanligtvis "killen/tjejen i förhållandet hatar egentligen tjejens/killens släkt/vänner/styvfarsa/katt och är i själva verket ute på spionuppdrag/hämndjuttu/odefinierade affärer/bröduppköp, och DETTA försvårar de unga tus förhållande, men i slutändan blir de ändå världens lyckligaste par efter en upplösning som får Uppenbarelseboken att rodna."

Som om inte DET vore nog är karaktärerna så sjukt dumma i huvudet. Ja, jag vet, jag har poängterat deras klena intelligens redan, men det här tar priset. För de ÄLSKAR båda varandra, MEN - här kommer den STÖRSTA twisten i tantsnusk-novellerna - ingen av dom TROR på den andras kärlek. Det är typ
"jag älskar dig."
"Jaha, lämna mig då om du nu hatar mig en gång, buhu."
Här kommer allt det övriga in, dessutom: Missförstånden försvårar det hela, samtidigt som släkten/vännerna/styvfarsan/katten lägger käppar i hjulen för de unga tu. Men, frukta inte: Här slänger författaren vanligtvis in antingen ännu ett make-up-sex eller en upplösning (stundvis är dessa båda faktorer en och samma) och sedan lever paret lyckliga för alltid.

Nu kanske ni får intrycket av att jag hatar tantsnusk. Men, nej, jag gillar det! Jag är överraskad över hur VARJE bok jag plockar upp liknar den föregående, och jag gläder mig varje gång åt irritationen jag känner då jag bara vill skrika "men han ÄLSKAR ju dig, ditt pucko! Släpp tanken på din gravida syster som dödades av hans mosters fasters lösgående hund och ÄLSKA!"