Självinsikt
Det är stundvis riktigt bra med självinsikt. Även om det tar helt fittigt sjukt med sådan, ibland. (Ursäkta för användningen av f-ordet, människor. Glad kvinnodag, för den delen.)
Så ja, jag har funderat en hel del de här senaste dagarna. På livet, universum och allting, som någon för länge sedan sa. Och jag har, efter en hel del tänkande, kommit till en slutsats om mig själv som... Tja, känns jävligt obekväm. Därför ska jag skriva av mig lite, tänkte jag. (hejhej, debatt-på-x3m-communitien. *vinkar*)
Så ja, var börja? Eller, fuck, var börja skriva om saker på ett kryptiskt vis (för jag vill ju inte hänga ut mig själv, hihi) så att ingen förutom jag förstår ett skit? Eller något ditåt.
Depression hade jag en gång i tiden. Det har jag alltid sagt: jag hade det EN GÅNG I TIDEN. Inte längre. Depressionen byggde igen på skit som låg och skräpade, och det värsta är att... Jag inte vet om den här skiten någonsin har blivit uppstädad. Med tanke på mig själv och mitt sinnelag är det nästan troligast att den aldrig blivit det. (Lustigt att jag tar till städ-allegorin, i en lägenhet som alltsom oftast är ostädad. Hej, undermedvetna?)
Missförstå mig fel. Deppad, det är jag inte. Inte heller är jag någon såndär emo-kille som skär mig för att det är pop (men kolla inte efter ärr på mig imorgon, för Kimi har klöst mig så attans) men någonstans ska väl den här överfulla bägaren av kakka tömmas.
Och den töms i form av stress. Lustigt men sant. Men en överfull bägare av stress känns inte heller sådär värst kiva, så DEN måste också tömmas, på sätt eller annat. Och sådär rullar det på. Igen, och igen, och igen.
Tills jag då helt nyligen insåg det här, vill säga.
Om någon förutom jag förstod ett enda dyft av det där bjuder jag människan på öl, ta mig tusan!
Så ja, jag har funderat en hel del de här senaste dagarna. På livet, universum och allting, som någon för länge sedan sa. Och jag har, efter en hel del tänkande, kommit till en slutsats om mig själv som... Tja, känns jävligt obekväm. Därför ska jag skriva av mig lite, tänkte jag. (hejhej, debatt-på-x3m-communitien. *vinkar*)
Så ja, var börja? Eller, fuck, var börja skriva om saker på ett kryptiskt vis (för jag vill ju inte hänga ut mig själv, hihi) så att ingen förutom jag förstår ett skit? Eller något ditåt.
Depression hade jag en gång i tiden. Det har jag alltid sagt: jag hade det EN GÅNG I TIDEN. Inte längre. Depressionen byggde igen på skit som låg och skräpade, och det värsta är att... Jag inte vet om den här skiten någonsin har blivit uppstädad. Med tanke på mig själv och mitt sinnelag är det nästan troligast att den aldrig blivit det. (Lustigt att jag tar till städ-allegorin, i en lägenhet som alltsom oftast är ostädad. Hej, undermedvetna?)
Missförstå mig fel. Deppad, det är jag inte. Inte heller är jag någon såndär emo-kille som skär mig för att det är pop (men kolla inte efter ärr på mig imorgon, för Kimi har klöst mig så attans) men någonstans ska väl den här överfulla bägaren av kakka tömmas.
Och den töms i form av stress. Lustigt men sant. Men en överfull bägare av stress känns inte heller sådär värst kiva, så DEN måste också tömmas, på sätt eller annat. Och sådär rullar det på. Igen, och igen, och igen.
Tills jag då helt nyligen insåg det här, vill säga.
Om någon förutom jag förstod ett enda dyft av det där bjuder jag människan på öl, ta mig tusan!
Kommentarer
Postat av: Hökis
Ha... känner igen det där precis! Man tar på sig allt för mycket för att slippa i från all skit, å sen snurrar världen. (fast du behöver int bjud på öl för det, int före påsk i alla fall, för jag fastar)
Trackback