Debatter i all ära
Det är något lustigt med debatter. Något särskilt. Något som har att göra med att två människor för något som börjar som en lugn diskussion, vilken därefter hettar till för att - i den bästa av världar - i slutändan leda till handskakningar och glada leenden. Oja, jag gillar debatter. Man kan argumentera och vara hur fräck som helst utan att behöva känna att den andre personen egentligen är sur på en själv, utan snarst på saken man föresträder.
Det här stämmer då inte ifall man diskuterar med personer med mycket extrema åsikter. Varför dessa i själva verket är roligare att diskutera med.
En god bit in i debatten med Personen med Extrema Tankar (hädanefter kallad PET) brukar följande sentens yttras: "Jaha. Du förtrycker min rätt att ha vilka åsikter jag vill?"
Nej. Givetvis gör jag inte det. Tvärtom, jag är glad åt att folk tycker och tänker olika, och jag är öppen för diskussion och debatt med människor av varierande åsiktsgrad. Det betyder däremot inte att jag behöver hålla med dessa. Än mindre behöver det betyda att jag tycker att personerna ifråga är särskilt smarta.
Om vi tar en fullblodsrasist som exempel. Jag håller definitivt inte med om det han förespråkar, men jag erkänner hans rätt att ha egna åsikter och är glad för att personen ifråga kämpar för det han tror på. Däremot kan jag i samma veva tycka att personen är fruktansvärt korkad som tycker som han gör, vilket jag gärna också påpekar. Inte så att jag säger "Voi vitto du är dum din sill", utan genom - voila - debatt, där jag med argument och motargument försöker krossa hans argument/motargument.
Detta brukar leda till uttrycket ovan. Jag ser det som en försvarsmekanism designad för att undvika svåra frågor, och kommer oftast efter en - just det - särskilt svår fråga.
En annan försvarsmekanism PET oftast tar till är personangrepp. Medan vanliga människor kanske inte uttrycker sig med de värsta möjliga kränkningarna gentemot motdebattörens person, kan PET mycket väl utbrista "Voi vitto du är dum din sill!" Då är det bara att tacka och ta emot, då det kan ses som en liten seger i debatten.
PET är också fullkomligt överkänslig för provokation och humor. Ett debattinlägg med lite mer provocerande innehåll resulterar oftast i en blandning av de två ovanstående försvarsmekanismerna. Kalla detta "PET ultimate fighting extravaganza", där han eller hon kvider ur sig det värsta de har på lager, alltmedan de hävdar sin egen rätt till åsiktsfrihet och fortsätter att bräka bullshit.
Varför då denna uppsats? Nåmen, det förstår ni väl? Efter ett påstående på en debatt idag blev jag kallad "Jävla idiot" av en meningsmotsåndare som inte tålde min provokation, varför jag i mitt stilla sinne skapade ovanstående lilla essä.
Det här stämmer då inte ifall man diskuterar med personer med mycket extrema åsikter. Varför dessa i själva verket är roligare att diskutera med.
En god bit in i debatten med Personen med Extrema Tankar (hädanefter kallad PET) brukar följande sentens yttras: "Jaha. Du förtrycker min rätt att ha vilka åsikter jag vill?"
Nej. Givetvis gör jag inte det. Tvärtom, jag är glad åt att folk tycker och tänker olika, och jag är öppen för diskussion och debatt med människor av varierande åsiktsgrad. Det betyder däremot inte att jag behöver hålla med dessa. Än mindre behöver det betyda att jag tycker att personerna ifråga är särskilt smarta.
Om vi tar en fullblodsrasist som exempel. Jag håller definitivt inte med om det han förespråkar, men jag erkänner hans rätt att ha egna åsikter och är glad för att personen ifråga kämpar för det han tror på. Däremot kan jag i samma veva tycka att personen är fruktansvärt korkad som tycker som han gör, vilket jag gärna också påpekar. Inte så att jag säger "Voi vitto du är dum din sill", utan genom - voila - debatt, där jag med argument och motargument försöker krossa hans argument/motargument.
Detta brukar leda till uttrycket ovan. Jag ser det som en försvarsmekanism designad för att undvika svåra frågor, och kommer oftast efter en - just det - särskilt svår fråga.
En annan försvarsmekanism PET oftast tar till är personangrepp. Medan vanliga människor kanske inte uttrycker sig med de värsta möjliga kränkningarna gentemot motdebattörens person, kan PET mycket väl utbrista "Voi vitto du är dum din sill!" Då är det bara att tacka och ta emot, då det kan ses som en liten seger i debatten.
PET är också fullkomligt överkänslig för provokation och humor. Ett debattinlägg med lite mer provocerande innehåll resulterar oftast i en blandning av de två ovanstående försvarsmekanismerna. Kalla detta "PET ultimate fighting extravaganza", där han eller hon kvider ur sig det värsta de har på lager, alltmedan de hävdar sin egen rätt till åsiktsfrihet och fortsätter att bräka bullshit.
Varför då denna uppsats? Nåmen, det förstår ni väl? Efter ett påstående på en debatt idag blev jag kallad "Jävla idiot" av en meningsmotsåndare som inte tålde min provokation, varför jag i mitt stilla sinne skapade ovanstående lilla essä.
Kommentarer
Trackback