Vad Jag Såg Från Mitt Köksfönster

Låt mig till att börja med förvarna samtliga Twilight-älskare. Jag KOMMER att slakta er favorit-bok, obönhörligen och utan pardon (men inte desto mindre med glimten i ögat, som alltid), men jag gör detta baserat på mina egna erfarenheter av boken och inte (som tidigare) på grund av en "vittu den där boken suger" - känsla.

Första gången jag hörde talas om fenomenet Twilight (vilket av någon anledning blivit översatt till "Om jag kunde drömma") var jag passivt positiv. Jag gillar nämligen den klassiska bilden man har av vampyrer som ondskefulla blodsugande demoner som terroriserar människan. Det, plus att jag ju är en inbiten skräckfantast. Så, en till vampyrskräckis kan knappast skada någon, tänkte jag.

Det vill säga, jag tänkte så ända tills jag hörde om ett par saker som genast tog bort min respekt för bokfan.  Att boken mer var en kärleksnovell än en skräckis brydde jag mig inte i - vampyrer har nog tidigare i den litterära historien pokat på människokvinnor. Men det faktum att författaren (enligt hörsägen då ännu) fullkomligt våldtog vampyr-myten fick mig att se rött.

Så jag vägrade läsa boken. Jag blev fastare i min övertygelse då bokens popularitet sköt i höjden, och "alla" blev förälskade i Edward Cullen. Filmen, vars trailer var det mest kliché-aktiga fantasyfanskap jag någonsin sett, förbigick jag med kutig rygg, höjda händer och ett väsande läte ur munnen. Min ställning gentemot boken var alltså "Om jag kunde glömma (att den existerar är allt bra)".

Tills jag ändå bestämde mig för att läsa den. På originalspråk, givetvis, då detta av någon anledning förhöjer läsupplevelsen. Jag är en rationell människa och jag brukar inte hata saker utan orsak, så jag ville se om boken motsvarade mina förväntningar, i brist på bättre ordval. Vilket den givetvis gjorde.

Kvinnan kan använda sitt modersmål. Så mycket ger jag henne i alla fall. Men hon har missat det här med att en författare också måste klara av att skriva en bra (och framför allt LOGISK) historia.  En tidigare utstött flicka flyttar till en småstad för att hennes morsa ska få resa jorden runt med sin nya kärlek . Genast får hon en massa vänner och manliga beundrare, efter att tidigare inte ens haft en pojkvän. En av dessa råkar vara en vampyr, vilket hon får reda på efter att ha lurat en indianpojke att hon var kåt på honom, så att han berättar de lokala historierna. Dessa lokala historier innehåller givetvis detaljerade berättelser om en viss familj på orten, men ÄNDÅ har ingen märkt något konstigt med dom.

Läraren: "Hej, Edward, visst var du i min klass ifjol också? Och året före det, vet jag bestämt."
Edward: Jo, men jag är nog ändå en vanlig sjuttonåring. Så vanlig att jag varit detta i flera år nu utan att ni märker det. *dazzle*
Läraren: Åh, ok.

Vilket också förvånar mig. Edward, som är en fucking VAMPYR som levt "a while", som han uttrycker det, går i SKOLAN "för att han vill vara vanlig." Ursäkt, fröken författare, men vore JAG en hundraårig vampyr med superkrafter (förmågan att stoppa bilar, lysa i solljus [urk] och "dazzla" människor) skulle jag DEFINITIVT inte vilja vara "vanlig."

Logiken försvinner också i samband med karaktärernas historia. Edward försöker först frenetiskt undvika Bella, för att sedan försöka poka på henne. Bella, fröken oskuld och rättrådighet, har aldrig tidigare haft en pojkvän, men lockar ändå till sig ALLA av det manliga könet. Och, åh, Bella är mer förälder åt sina föräldrar än vad de är åt HENNE. Hennes mor är en slarvmaja som Bella måste hålla reda på för att hon ens ska veta hur man gör för att andas. Hennes far har bott ensam i MÅNGA år men Bella måste ändå koka åt honom, för det kan han givetvis inte själv. Och alla elever i skolan är som tagna ur en "såhär skriver du en high shcool-roman"-guidebok.

Vilket för mig till nästa ämne. Trailern till filmatiseringen av boken var en enda kliché-soppa, ja, men vad kan man som filmare göra då hela BOKEN är en enda uppradning av klichéer efter klichéer? En liten sömnig småstad där solen aldrig skiner? Check. En utstött nördflicka som är cynisk som en tant som aldrig tappat oskulden? Check. En farsa som inte kan koka och en morsa som bara MÅSTE ha någon som "tar hand om henne?" Check. En snygg vampyr som ALLA blir förälskade i men som är såå farlig? Check. Jag menar, har hon över huvud taget hittat på NÅGON karaktär själv?

Och hennes våldtäkt av vampyrmyten, då. Ja, jovisst, alla som använder denna i sina historier ändrar kanske lite på den så att den ska passa. Man kanske undviker det där lilla faktumet att vampyrer inte tål vitlök och religiösa symboler, medan man ger dom ett annat attribut som passar. Men man måste ändå följa VISSA mallar då man arbetar med vampyrer, för att de liksom ska kunna kallas "vampyrer." Jag är väl medveten om att vampyrer i ett antal andra berättelser klarat av att vara ute i solljus, men att de "glänser'" i solen är att gå ett steg för långt. Och jag vet mycket väl att Twilight är en kärlekshistoria, men en vampyr som inte på NÅGOT vis reagerar som en vampyr BÖR göra kan enligt mig inte kallas vampyr. Möjligen vamp, men det är också allt. Jag håller så med en annan bloggare, som sade "twilights förhållande till vampyrer är som att bli överkörd av en buss jämfört med att åka i den. Du har vägen, hjulen, motorn men det är ändå inte riktigt samma upplevelse."

All in all: Nej, jag gillar inte boken. Ja, jag vet att "alla" som läser fantasy SKA gilla den. Ja, jag vet att den handlar om vampyrer (host) och att den är populär. Jag kunde inte bry mig mindre. Twilight suger hästpung, och att kalla historien ett litterärt mästerverk är att förolämpa ALLA andra författare, någonsin.