Nytt Projekt
Hej på er alla. Nu är det så att jag gjort ett litet försök att laga en hemsida. Ifall ni vill, har ork och lust och önskar läsa lite SERIER jag skapat, vänligen gå då till: http://paxysgalaxy.freespaces.com/
Sidan är mestadels gjord meddelst WYSIWYG-teknik, även om jag pulat lite med HTML-kod också. Den är långtifrån färdig, och den ser kanske inte så värst intressant ut, men det är min egna lilla sida! *stolt*
Sidan är mestadels gjord meddelst WYSIWYG-teknik, även om jag pulat lite med HTML-kod också. Den är långtifrån färdig, och den ser kanske inte så värst intressant ut, men det är min egna lilla sida! *stolt*
Hurra då...
Dator.
Jag minns det så väl, den där dagen... någon gång i slutet av förra veckan... Tror jag... IALLAFALL. Det var morgon. Jag sov i allsköns ro. Då hör jag Anna yttra de ord som en internet-beroende informationsknarkande nachos-med-ost-nörd ALDRIG vill höra.
"Hördu, gulle, jag tror det är nå't fel på datorn."
Lyckligtvis för MIG är jag ju inte en internet-beroende informationsknarkande nachos-med-ost-nörd, varför jag svarade helt fridfullt:
"Mmmmghf."
Så jag fortsatte drömma om nachos. Med ost. Och Anna, som den hårt arbetande familjeförsörjare hon är, stack iväg till jobbet.
Jag vaknade ungefär samtidigt som de flesta andra tar en tidig lunch. Sömndrucken, irriterad och bara möjligtvis bakfull masade jag mig fram till skrivbordet för att ta en titt på datorn. Nejmen, hallå på DIG bluescreen! Länge sen sist. Vadå, du har saknat mig...? Ja, jag kan ärligt säga att jag saknat dig LIIKA mycket som jag saknar farbror Ebola.
Mina tankar gick till frågan hur jag skulle få min länk till yttervärlden att åter börja leva. Ett tag funderade jag på om ändlösa försök att starta datorn med tomt stirrande blick skulle hjälpa. Därefter var jag mycket nära att följa min faders råd och ta till finjusteringsverktyget hammare. Sedan kom jag fram till att det vettigaste att göra är nog att låta proffsen ta hand om datorn.
Oj vad jag gillar bluescreen. Med ost.
Jag minns det så väl, den där dagen... någon gång i slutet av förra veckan... Tror jag... IALLAFALL. Det var morgon. Jag sov i allsköns ro. Då hör jag Anna yttra de ord som en internet-beroende informationsknarkande nachos-med-ost-nörd ALDRIG vill höra.
"Hördu, gulle, jag tror det är nå't fel på datorn."
Lyckligtvis för MIG är jag ju inte en internet-beroende informationsknarkande nachos-med-ost-nörd, varför jag svarade helt fridfullt:
"Mmmmghf."
Så jag fortsatte drömma om nachos. Med ost. Och Anna, som den hårt arbetande familjeförsörjare hon är, stack iväg till jobbet.
Jag vaknade ungefär samtidigt som de flesta andra tar en tidig lunch. Sömndrucken, irriterad och bara möjligtvis bakfull masade jag mig fram till skrivbordet för att ta en titt på datorn. Nejmen, hallå på DIG bluescreen! Länge sen sist. Vadå, du har saknat mig...? Ja, jag kan ärligt säga att jag saknat dig LIIKA mycket som jag saknar farbror Ebola.
Mina tankar gick till frågan hur jag skulle få min länk till yttervärlden att åter börja leva. Ett tag funderade jag på om ändlösa försök att starta datorn med tomt stirrande blick skulle hjälpa. Därefter var jag mycket nära att följa min faders råd och ta till finjusteringsverktyget hammare. Sedan kom jag fram till att det vettigaste att göra är nog att låta proffsen ta hand om datorn.
Oj vad jag gillar bluescreen. Med ost.